Grupparbete - Patricia Piccinini
10 mars 2011
När vi i vår grupp valde ut bilder till dagens gruppuppgift, så satt vi och kollade lite på Patricia Piccininis skulpturer. Vi kom överens om två bilder som vi ville diskutera mera. Detta är den första bilden vi valde att diskutera.
Det vi sa gällande problematiken kring denna bild är att det just är en bild/fotografi av en skulptur, det vill säga något 3 dimensionellt. Bilden visar inte hela skulpturen, t ex så kan vi inte se baksidan av skulpturen. Vi kände att bilden ger en känsla av sterilitet vilket medför känslan av sympati och många av oss tycker att verket berör. Tanken för oss vidare till en sjukdom, där man åldras väldigt hastigt (sjukdomen heter progeri, progeri kommer från grekiskan och betyder ”gammal i förtid”).
Skulpturen är för oss verklighetstrogen och detta ger oss empatiska känslor, den ser gammal och rädd ut, försvarslös precis som en riktigt gammal människa som ligger i en sjukhusbädd.
Om man i en didaktisk kontext ska visa bilden för några barn så anser vi att det är viktigt att man är en mindre grupp barn, så att alla har möjlighet att komma till tals och få möjligheten att berätta och visa hur de känner när de ser bilden. Det vi pratade mycket om var också att eftersom att skulpturen är väldigt verklighetstrogen känner vi att det kan bli svårt att förklara att det är en skulptur och inte på riktigt. Frågor som kommer upp är: hur kommer barnen att reagera? Blir de rädda? Vad kommer de att säga? (Trots nyfikenhet är vi ändå lite osäkra på om vi skulle våga visa barnen).
Den andra bilden vi valde att diskutera var denna.
Den här bilden ger en varmare känsla än den första vi valde. Man får känslan av att vilja ha en i famnen, känna, lukta, klappa och mysa. Figurerna ser välmående ut och vi tror att ”mamman” finns i närheten. Mattan som skulpturerna ligger på ger en varm känsla, men vi skulle vilja lägga på dem något, t ex en filt. Vi tror att de är syskon, kanske trillingar, men vilket kön har de?
I en didaktisk kontext känner vi att denna bild är lättare att visa för barn till skillnad mot den som vi först diskuterade. Detta med anledning av den ger en varmare känsla, en känsla av kärlek och värme, en ombonad känsla. Frågor som skulle kunna tänkas komma upp är t ex: är de levande? Är det flickor eller pojkar? Fryser de? Var är deras mamma? Var är deras pappa?
Men då vi inte ser i vilken miljö som skulpturen är placerad spekulerade vi lite i om skulpturen är placerad i en vit, kall miljö så skulle det ge en laboratoriekänsla, till skillnad om det är en ”hemmiljö” med mer värme.
Sammanfattningsvis så ser vi att den största problematiken ligger i att det är bilder/fotografier som vi jobbar med och inte den verkliga skulpturen. Hur skulle det vara att få se dessa skulpturer i verkligheten? Skulle de skapa samma känslor? Skulle vi reagera på samma sätt? Hur skulle barnen reagera när de fick se skulpturerna i sin riktiga miljö?
